Hoppa till textinnehållet

"Det betyder så mycket att få en chans"

Saad KNUFF

Snön har lagt sig som ett vitt täcke över Kiruna. Saad Ali Abdi skrattar och säger att det började snöa igen i morse. Det är mysigt, tycker han, men lite kallt. Kallare än i Piteå, säger Saad och refererar till sitt första hem i Sverige där han kom i kontakt med KNUFF, som hjälpte honom att få in en fot på arbetsmarknaden. Men Saads resa började betydligt längre söderut än så.

Saad Ali Abdi

Jag ställer en lite för öppen och bred första fråga som får 22-årige Saad Ali Abdi att skratta till. När vi talas vid har hans 1100 mil långa resa tagit honom från Somalia på Afrikas östkust till Kiruna i norra Norrbotten i det avlånga Sverige. Jag inleder med en stilla undran om hur han egentligen hamnade här.

– Jadu, Henrik, vi får sitta här länge då tror jag, säger han med sitt varma skratt. Var ska jag börja?

 

En flyktings väg till Europa är sällan eller aldrig linjär. Du tar inte ett beslut, sätter dig på ett flyg och beger dig mot en önskad slutdestination. Ofta innebär flykten från ditt hemland en farofylld resa med mellanlandning i något annat EU-land.

 

Saads långa väg till Sverige och Kiruna började med ett rakt och skrämmande konstaterande.
– Saad, du måste lämna landet nu.

 

Det är 2007 och konflikten i Somalia har hållit på sedan början av 90-talet. Men sedan två år tillbaka är det krig i landet och regimen tar barn och ungdomar och gör dem till legosoldater. Saads mamma vill inte att den äldste sonen ska vara med om det och uppmanar honom att fly och lämna sin familj och sitt hemland bakom sig.
– Vi hade ett bra liv, vi var inte fattiga eller så. Jag ville studera på universitet och bli någonting. Men det gick inte. Kriget bredde ut sig och mamma ville att jag skulle lämna och söka lyckan någon annanstans.

 

Nu har det gått över sju år sedan Saad såg henne sist. Han berättar att de första åren var han väldigt orolig över att inte kunna träffa henne. Men sedan familjen med hans tre syskon flyttade till en säkrare plats, så känner Saad sig inte lika orolig längre.
– Vi snackar i telefon varje vecka, det känns väldigt bra att kunna prata med henne och berätta om mitt liv här.

 

Idag har han varit ledig på förmiddagen. Vi har försökt tajma in en träff tidigare, men livet som gruvarbetare är inte ett 8-5 arbete.
– Det är skönt att vara ledig, men jag trivs så bra och vill vara där så mycket som jag får, men det är cheferna som bestämmer, säger han med det där skrattet som han verkar ha så nära till.

 

Hur fick du jobb i gruvan?
– Jag sökte jobb bara, via JOBBiNORR och fick plats här i gruvan. De bygger så mycket i gruvorna. Det är som Småstaden i Piteå. Eller nä, större! Det är en jättestor byggnad som vi städar, svetsar, tar bort blastar, rengör fönster och putsar. Det är mycket att göra i gruvan!

 

Mötet med KNUFF
Saads första hem i Sverige var i Öjebyn och boendet för ensamkommande flyktingar. Han fick börja lära sig svenska och gå i skolan. Sen fick Saad information och förfrågan om han ville vara med i KNUFF-programmet som vill hjälpa ensamkommande att integreras in i samhället.
– Jag kände direkt att jag ville vara med! säger Saad entusiastiskt. Vi fick lära oss massor om Sverige.

 

Via KNUFF fick han också lära sig övningsköra bil och så småningom fick han in foten på Svalson i Öjebyn, ett företag som bland annat tillverkar skjutluckor och inglasningar. Där jobbade Saad i ett halvår innan han och flera kollegor stod utan jobb. Då sökte han sig i stället vidare via bemanningsföretaget JOBBiNORR.
– Jag har fått mer självförtroende efter min tid på Svalson. Det betyder så mycket att få en chans, en fot in i dörren eller vad man nu säger. För mig var det en stor möjlighet att få chansen att flytta hit till Kiruna.

 

Här bor han tillsammans med två andra i en trea. Saad säger att han trivs i Kiruna, men att han inte lärt sig hitta i staden ännu. Det är inte som i Piteå, som han lärde känna utan och innan. Byggnaderna ser likadana ut, säger han.
– Du vet, ibland hittar jag nästan inte hem! Det är mörkt just nu och allt ser så likadant ut! Orden följs av ännu en skrattsalva.

 

Vi börjar diskutera drömmar och om han vet hur långt bort från sitt hemland han egentligen är. Vi konsulterar Google Maps och konstaterar snabbt att det skulle ta cirka en vecka effektiv körtid, antingen via Spaniens sydkust och färja över till Algeriet, eller via Grekland, Turkiet och Mellanöstern.

 

Medan vi diskuterar fördelarna med de olika rutterna höjs entusiasmen än mer i Saads röst. En vecka effektiv körtid är ju ändå inte så farligt, säger han lite hoppfullt.
– Alltså, jag drömmer verkligen om att skaffa en familj här. Men jag vill så gärna träffa min mamma. Det var så längesedan nu. Jag bara måste det! Spara ihop pengar, åka dit och hälsa på och sen komma hem igen.

 

Vad brukar du säga till din mamma om Kiruna, om Sverige och hur du blivit mottagen här?
– Att jag har fått så mycket hjälp. Jag var ung och utan större möjligheter när jag kom hit. Här finns det många som tar hand om mig. Sverige är ett fantastiskt land med fina människor. Jag är så glad att jag fick chans att bo här.

 

Tacksamheten lyser i hans ögon. Men han påpekar också att han inte tar något för givet.
– Man måste kämpa för att få bra möjligheter. Det krävs mycket av dig, att du är villig att arbeta hårt.
– Nu ska jag gå under jorden! säger han med ett skratt!

 

Det är dags att gå på nästa arbetspass i gruvan.
– När jag säger så, brukar hon bli lite rädd. Hon undrar ofta vad jag gör och var jag är. Men jag säger att jag mår bra, jag trivs och har det bra. Hon blir glad när jag säger det.


Text: Henrik Örtenvik