Hoppa till textinnehållet

Hej, vi hjälper dig gärna!

Välkommen att skriva din fråga nedan för att snabbt få svar på vanliga frågor. 

Ställ din fråga här

"Det finns en bok för alla där ute"

Snöstjärna

Åsa Larsson lämnade Kiruna för studier i slutet av 80-talet. Trots att hon bott längre bortanför än i Kiruna känner hon fortfarande en stark förälskelse till sin gamla hemstad. Vi mötte upp författaren under Kiruna Bokfestival, som hon utsetts till ständig ambassadör för och pratar om familjeregler, fjällvandring när hon är 80 år och om saknaden efter kyrkans enande kraft.

Åsa Larsson

Det är tredje upplagan av Kiruna Bokfestival och det myllrar av människor på Kafé Rost i Folkets Hus i Kiruna, där vi har stämt träff. I anslutning till fiket pågår en bokmässa med författare från länet. Åsa Larsson går omkring och hälsar och frågar intresserat om deras böcker. I festivalbilagan har hon sagt att hon är löjligt stolt över att få vara ambassadör. Det märks att hon tar ambassadörskapet på allvar.

 

Kvällen innan fylldes den stora salen till den sista stolen och intresset för Kiruna Bokfestival är oerhört stort. Under dessa dagar kommer Kepler hit och har världspremiär för sin nya bok. Även författare som Petter och Bea Uusma är affishnamn. Kiruna Bokfestival har blivit en snackis i författar-Sverige.
– Du måste ha förmågan att få folk att känna sig delaktig och tycka att det är roligt, annars går det inte. Det behövs eldsjälar som kan smitta av sig och få folk att känna att “det här är vår grej”. Arrangörerna har den kvaliteten. Det är också ovanligt att en bokfestival gör en så stor satsning. Det är mycket jobb och logistik och lite pengar! säger hon när hon tillslut sätter sig ner med mig i fiket.

 

Bokhandel en viktig del av stadsbilden
Under 2015 ökade försäljningen av böcker hos fysiska bokhandlare mer än försäljningar av böcker online. En förvånande nyhet med tanke på det enorma utbud som finns några knapptryck bort. Kiruna Bokhandel, som tillsammans med Kiruna Stadsbibliotek arrangerar bokfestivalen, frodas i staden. Kanske är det så att en fysisk bokhandel är en viktig ingrediens i en stadsbild?
– Kiruna är ett nybyggarsamhälle igen, precis som för 100 år sedan. När man bygger så måste man också bygga det som finns mellan människorna, mellan husen. Det gör man med kultur. Det visste Hjalmar Lundbom för 100 år sedan. Det går inte att överblicka det ekonomiska värdet av kultur, till exempel en bokhandel, eller en bokfestival eller en bokserie som utspelar sig i en trakt. Jag har pratat med forskare som håller på med sådant, som försöker utreda vad Wallander betyder för Ystad och Lisbeth Salander för Stockholm. Svårt att räkna på, men att kultur har ekonomiskt stor betydelse är uppenbart.
– Jag hade inte flyttat till Mariefred om det inte funnits en bokhandel i stan. Sedan skrev vi PAX-böckerna, en ungdomsserie som utspelar sig där. Första sommaren delade turistbyråerna ut 2000 PAX-kartor och kommunens webbsidan hade 2000 träffar på just PAX-kartan. Alla barn som kom till Mariefred och ville se PAX-staden hade ju med sig familjer som självklart vill fika, shoppa och ibland sova över i stan. Och innan PAX visste faktiskt de flesta svenska barn inte om att Mariefred ens fanns. Jag säger inte det här för att skryta, utan för att göra kommunalpolitiker uppmärksamma på att alla kulturella satsningar även har en ekonomisk positiv inverkan på en trakt.

 

Från deckare till ungdomsböcker
Efter fem böcker med den rotlöse juristen Rebecca har Åsa Larsson alltså klivit in på en ny stig med fantasyböckerna PAX som riktar sig mot barn mellan 9-12 år. Precis som deckarböckerna har de blivit en försäljningssuccé och sålts över hela världen. Hur kommer det sig att hon tog ett sådant avsteg från deckarstigen?
– Jag hade en son som inte var bokslukare. Vi läste Walking dead och liknande serier tillsammans och jag tänkte mycket på vad han skulle vilja läsa. Det började så att jag och Ingela Korsell skrev en grej ihop för radion som hette “Spöket som försvann”. Vi kände att vi lirade ganska bra ihop och började prata om att skriva böcker tillsammans. Vi ville göra böcker som var tunna och lättlästa, utan att för den delen vara barnsliga. Vi ville fånga upp dem med dålig läskondis.

 

Men beslutet att lägga deckarböckerna på is var inte lätt att ta. Den sjätte boken, som enligt Åsa blir den sista om Rebecca, är påbörjad och hennes läsare världen över väntar på hur hon ska runda av bokserien.
– Det var en massa utländska förlag som inte blev glada. 9-12 åringar är en mindre marknad och det finns en tendens att vuxna köper böcker till sig själva, men vill att barnen ska låna på bibliotek. Men jag är så jäkla glad att jag gör det här. Jag känner sådan skrivglädje och sådan stolthet över att få ungar att bli bokslukare. Dessutom utvecklas jag som författare.

 

Fantasyböckerna är en bjärt kontrast mot deckarna med blodspill i kristna miljöer och med kristna budskap. Hon är uppväxt inom kyrkan och kallar sig fortfarande kristen. Jag blir nyfiken på hur hon ser på det sekulära samhälle vi nu lever i, där Svenska kyrkan tappar allt fler medlemmar och får problem med ekonomin.

 

Kyrkan var tidigare en naturlig mötesplats där människor samlades varje söndag. Finns det en fara med att kyrkan inte har samma roll i samhället?
– Jag tycker att man har förlorat något på vägen. Kyrkan var en plats där fattig och rik, alla inom samma geografiska samlingsområde, samlades och var - som det heter - lika inför gud. Man samlades på samma ställe och sjöng ihop, hade rutiner för födelse och död och andra händelser i livet. Jag tror att ett samhälle vinner på det. Jag önskar att vi kunde hitta något som ersätter den roll som kyrkan hade förut. Välstånd för med sig isolering. Nu har alla råd med sin egen studsmatta, du behöver inte längre stå ut med grannens barn, du behöver inte umgås med grannarna. När jag var i Egypten berättade min guide att förut var alla ute och snackade med varandra i trädgården. Sen fick folk råd att köpa TV och nu sitter alla inomhus för sig själv.

 

Din författarkollega Mikael Niemi har sagt att han är rädd för att romanen som konstform ska dö ut. Delar du samma rädsla?
– Shit ja, jag är så jävla rädd för det! Men man måste bestämma sig vad man vill vara för sorts människa. Vi har naturliga drivkrafter att äta, sova och reproducera sig. Men jag vill träna, jag vill vara en som läser. I vår familj så tränar vi, äter grönsaker och läser böcker. Dessa tre är inte förhandlingsbara. Vi lever så stressade liv, man tänker att man borde läsa men så orkar man inte. Men det finns hopp! Jag gjorde en bokläsare av min extremt motsträviga son. Varje dag träffar jag föräldrar till barn som aldrig har läst något förut, men som har hittat till PAX-böckerna. Det finns en bok för alla där ute!

 

Du har sagt att huvudet alltid är igång på en författare. Hur gör du för att koppla av?
– På hästryggen eller med hunden i skogen. Utan dem skulle jag sitta på psyket, säger hon med ett skratt.
– På riktigt! Jag behöver komma ut i naturen varje dag. När du rider spelar det ingen roll hur mycket som är i huvudet, då tänker man inte på något annat. Och så springer jag. Mitt mål med träningen är att kunna fjällvandra när jag är 80!

 

Blir man någonsin nöjd som författare?
– Med vissa saker. Ska du högprestera inom vilket område du än håller på med måste du vara självkritisk nästan på ett extremt sätt, annars orkar man inte jobba igenom texten gång på gång på gång.

 

Under bokfestivalen har Åsa och Ingela Korsell träffat alla femteklassare i kommunen och inspirerat till läsning oh skrivande. PAX-serien är planerad till tio böcker och den femte boken släpptes under hösten. Hon kommer tillbaka till Kiruna tre, fyra gånger per år. För varje gång hon är här tas en del av det gamla Kiruna bort och det nya växer fram. Hon har beskrivit distansen till Kiruna som en drivkraft och hon känner fortfarande en “överdriven förälskelse” när hon kommer hit. Åsa betonar att hon fortfarande känner en otrolig känsla av tillhörighet.

 

Men hur ser du på det nya Kiruna som växer fram? Vad gör stadsflytten med en stads identitet? Tillslut kommer du hem till en stad vars fysiska konstruktion du aldrig bott i. Finns det en sorg i det?
– Det är inte så att vi har något val. Jag har tyckt att det varit en känsla av att bara för att man inte är emot det som sker så får man inte sörja. Men jag sörjer verkligen. Jag sörjer Haukivaara, jag sörjer utsikten, alla vackra byggnader, de exklusiva materialen. Jag sörjer den gamla arkitekturen, alla mina gamla barndomsställen och stigar. Ändå är jag så glad över att Kiruna lever, att det finns en inflyttning och att det finns jobb åt alla, att det är ett nybyggarsamhälle. Jag är otroligt nyfiken och väldigt glad över att flytten sker under min livstid så att jag får se vad som händer. Men det betyder inte att jag inte sörjer.

 

 

Text: Henrik Örtenvik Foto: Thron Ullberg