Det är början av juni när vi träffas. När Fatumo Ibrahim sitter mittemot mig och berättar om sitt liv tänker jag på min egen uppväxt. På ett tegelhus med vitt staket, skolavslutningar, kompisar, husvagnssemestrar och första charterresan i tonåren. På en trygg uppväxt i ett land som tar hand om sina medmänniskor och erbjuder många möjligheter.

På väg till caféet möter vi studenter som snart lämnar tonåren och drömmer om en ljusnande framtid. När 24-åriga Fatumo Ibrahim var i den åldern bodde hon fortfarande i Dadaab i nordöstra Kenya, platsen för världens största flyktingläger. För över 350 000 personer är lägret ett skydd från krig och svält.

Lägret grundades 1990 när inbördeskriget i Somalia bröt ut och fylldes snabbt med 100 000 människor. Under årtionden av krig och människoflykt har lägret växt. Som mest har det bott en halv miljon människor i Dadaab på en yta som motsvarar Pitholm i Piteå.

Flykten från Somalia
När kriget sköljde över Somalia flydde familjen Ibrahim och lämnade allt bakom sig. I Somalia hade pappan en transportfirma och familjen levde en välbeställd tillvaro i hemlandet. Fatumo var bara sex månader när de korsade gränsen in till Kenya och hamnade i Dadaab på en plats där alla börjar om från noll. En plats där alla drömmer sig bort till något annat.

Fatumo berättar med stolthet och värme i rösten om sina föräldrars kamp för att hålla familjen vid gott mod.
- Min pappa har alltid sagt att det som vi blev av med när vi lämnade Somalia inte betyder någonting. Det som betyder något är familjen. Han var så glad att vi alla klarade oss till lägret oskadda.

Hennes mamma jobbade från tidig morgon till sen kväll i lägret och sa alltid till barnen att något bra kommer att komma någon gång. Bara familjen har tålamod att vänta och mod att drömma.

- Vi hade det bra i Somalia. Därför var det inte lätt för henne att se barnen växa upp i Dadaab, inte lätt att ha hopp och tro på en annan framtid. Men hon sa alltid att vi ska drömma om att det kommer något bra, att vi inte kommer att leva hela livet såhär, att det kommer att bli bättre. Kanske blir det fred i Somalia? Hon var hela tiden övertygad om att vi skulle flytta någon annanstans och att vi måste tänka positivt och våga drömma.

Vägen till Sverige
I flyktinglägret måste alla människor jobba hårt. Matransonen räcker inte långt, så människorna i Dadaab får lära sig att överleva på andra sätt. Hon berättar om en byteshandel både med människor inom och utanför lägret. En egen marknadsekonomi inom lägret.

- Man måste skapa sig ett jobb där eftersom man inte kan leva på den matranson man får i lägret. Så min mamma sydde upp och sålde kläder och hittade saker att ge till oss barn.

Några gånger per år fick familjer som varit länge i Dadaab möjlighet att, som kvotflyktingar, lämna lägret för en annan del av världen. Fatumo fick se grannar lämna och börja om på nytt i länder som Australien, Kanada och USA.

I februari 2011 öppnades möjligheten för hennes familj. Efter 20 år i lägret blev familjen kallade till en intervju, som hon liknar vid en jobbintervju.

- Vi hade redan blivit intervjuade av Unicef när vi kom till lägret, så de visste redan allt om oss. Men de ville höra om vad vi flydde ifrån, om livet i lägret och om vår familj och våra tankar om framtiden.

En månad senare fick familjen besked. De fick ett vitt kuvert skickat till sig. I kuvertet stod namnet på landet som skulle erbjuda en ny framtid, den framtid som mamman alltid uppmuntrat familjen om att våga drömma om.
- Alla visste vad USA och Kanada var för land. Men ingen kände till något om Sverige, säger Fatumo och ler.
- Men vi trodde knappt att det var sant. Man strävar efter något så länge och så blir det verklighet. Men vi vågade inte tro på det förrän vi var på plats i Sverige.

När familjen väl hade fått besked om vilken framtid som väntade dem gick det fort. En delegation från Sverige kom på besök och berättade om hur Sverige som land fungerar. Hon berättar att familjen fick gå tre dagar samhällsorientering för att lära känna Sverige. Tre månader senare satt de på planet till Piteå, en stad 1000 mil norrut i ett land de för några månader sedan inte visste något om.
- När vi landade i juni var det jättevarmt och jag tänkte att det här är ju ingen större skillnad mot för i Somalia. Men sen blev det vinter… hon skrattar högt.
- Då var det ju som att leva i ett kylskåp! Det var 20 grader kallt. Galet! Men man vänjer sig.

Kulturkrock
Även mötet med svensken blev lite av en kulturkrock. Hon berättar om den svenska handledare de blev tilldelade efter det stod klart att de skulle flytta till Sverige.
- Hon var väldigt social, kramades mycket och var glad och trevlig. Jag tänkte: “wow, såhär är svenskarna. Vad härligt!”, säger hon med ett skratt.
- Men sen märkte vi verkligheten, att svenskarna är lite tystare i sättet och många stirrar på mig när jag går längs gatan i min huvudduk.

När familjen fick beskedet om framtiden som väntade i Sverige så fick de också veta att de skulle börja i SFI, svenska för invandrare, redan i augusti månad samma år. Väl i skolbänken gick det snabbt för Fatumo. Hon lärde sig språket snabbt och har sedan pluggat till personlig assistent och sedan till undersköterska. Nu har Fatumo ett vikariat på ett äldreboende i Piteå.

- Det är viktigt att komma ut i jobb för att träffa folk och lära sig språket och bli en del av samhället. När man inte jobbar är man i sin egen lilla värld och har inte många att prata med. Man kan inte lära sig bara genom att läsa och skriva.

Familjen fick en hyreslägenhet i Durrnäs, Piteå. En skarp kontrast mot det enorma myllret som var i det somaliska lägret. Hon berättar att när de kom till lägenhetshuset var många i huset på semester.
- Det var så tyst. Vi undrade om det verkligen var folk som bodde här, eller om vi var ensamma i huset. Det var tyst och ingen som kom och hälsade. Alla hade sitt eget liv. Det var en stor skillnad mot för i Somalia, där människor lånade saker av varandra varje dag och man alltid snackade med sina grannar.

Mötet med KNUFF
Förra året fick hon en inbjudan att vara med i KNUFF, ett projekt som är initierat av Sparbanken Nord och som fokuserar på att hjälpa flyktingar att hitta en plats i det svenska samhället. Fatumo är glad över det som KNUFF har gett henne.

- Vi har arbetat mycket i grupper och gått igenom det här med vem man är och vad man vill göra i framtiden. Vi har fått vägledning i hur man söker jobb och så har vi varit på några studiebesök.

Via KNUFF har hon också fått en mentor som bland annat hjälper henne att övningsköra. När hon kom hit för fyra år sedan hade hon aldrig suttit på en cykel. Nu är hon på god väg att skaffa ett körkort.
- Det blir roligare för varje gång jag kör och jag hoppas bli klar med körkortet snart, säger hon glatt.

Kan du sakna något från Dadaab?
- Jag kan sakna kompisar och vänner vi hade där, men inte livet vi levde. Många har dessutom flyttat till USA och jag har kontakt med dem via Facebook.

Den välfungerande skolan i lägret var en viktig del till att hon kommit så pass bra in i svenska samhället. Efter studierna i SFI så fick hon göra kunskapstester för att bedöma om hon behövde plugga grundskola eller gymnasium. Testerna visade att hon bara behöver komplettera med några kurser på komvux för att sedan kunna studera vidare.

- Jag skulle vilja bli sjuksköterska. Jag skulle verkligen vilja hjälpa flyktingar som är i den situation jag var i, jobba med humanitär hjälp. Jag vet hur deras liv är.

Fikastunden är över och vi vandrar mot Fatumos cykel. Hon ska snart iväg till äldreboendet som hon tycker så mycket om. Hon berättar med värme i rösten om människorna på boendet som är så nyfikna på henne och som tagit emot henne med öppna armar.

- Många har rest runtomkring i världen och vill höra var jag kommer ifrån. Men de tycker också om att berätta vad de har gjort. De är ju också människor. Som har historier och tycker om någon som lyssnar på vad de har att säga.

Hon är på god väg att skapa sig ett eget liv. Hennes föräldrars styrka har burit henne hit och nu går hon själv med bestämda steg mot en framtid i Sverige där det finns oändliga valmöjligheter.

Du visste inte om något annat än livet som flykting i lägret i Dadaab. Kunde du ändå känna att du saknade någonting. Att det fattades dig något?
- Jag saknade att vara en människa som hör hemma någonstans, säger hon utan att tveka.

Kontrasten är skarp gentemot sommaren 2011 när hon kom till Sverige. Sommaren har inte riktigt vågat visa sig än. Många fäster blicken i asfalten och håller tätt om jackan för att förhindra den kalla blåsten att krypa inpå skinnet.

När vi vandrar längs Storgatan möter vi en ung man med solglasögon. När han får syn på Fatumo stannar han upp och tar av sig glasögonen. Vi bromsar också in.
- Så vacker du är! säger han rakt ut och höjer värmen den kalla sommardagen.
- Du är så vacker i din huvudduk!

Fatumo ler med hela ansikte. Sen nickar hon och svarar artigt.
- Tack så mycket!

- Det är särskilt huvuduken som gör det! säger han och vinkar medan han forstätter att gå uppåt Storgatan.

Fatumo tittar mot honom. Ler stort när hon vänder sig om och går sedan vidare.

Mot en ljusnande framtid.

Är du nyfiken på Dadaab? Kolla in:
http://www.dadaabstories.org/

Text och foto: Henrik Örtenvik