Fariba Haidari

Fariba Haidari kom till Sverige från Afghanistan för fyra år sedan och är den första som anställs inom ramen för denna satsning. Hon är 40 år och bor med man och barn i Piteå. Hon är projektanställd från januari till och med juli, med möjlighet till förlängning året ut.

– Jobbet på Sparbanken Nord är en bra chans att komma in i samhället. Jag får möjlighet att lära mig mer svenska och utveckla mitt språk. Jag får också en större inblick i hur samhället fungerar. Det känns jättebra.

Flykten från Afghanistan

När Afghansk-sovjetiska kriget bröt ut i Afghanistan 1979 flydde miljoner afghaner landet för grannländerna Pakistan och Iran. Fariba Haidaris familj hamnade i Iran där hon växte upp som en andra klassens medborgare utan samma rättigheter som iranska medborgare. Rapporter från FN och människorättsorganisationer har ofta vittnat om hur barn skickas ut i krig och hur afghaner förnekas mänskliga rättigheter.

Efter gymnasiestudierna var Fariba orolig, för hon visste inte om hon skulle få studera vidare på universitet som hon alltid drömt om. Hon skickade in sina papper och blev lättad när hon fick besked om att hon kommit in på universitetet där hon läste sjuksköterskeutbildningen och dessutom tog kurser i film och foto.

Efter fyra år på universitetet skulle hon börja jobba på ett statligt sjukhus, som alla nyblivna sjuksköterskor måste göra under minst två år. Då får hon en chock. Fariba var inte välkommen, eftersom hon är afghan.

– Jag frågade dem varför de inte sa någonting innan jag kom in på universitetet? Vad skulle jag göra nu?

När hon sedan begär ut sina betyg för att kunna påvisa sin utbildning kom nästa hinder.

– De säger till mig att jag ska betala för att få ut mina betyg. Jag blev paff och förstod ingenting, säger Fariba och slår ut med händerna.

10 000 kronor för betyg

Handläggaren ville ha motsvarande 10 000 kronor för att hon skulle få ut sina betyg. Det var väldigt mycket pengar för hennes familj. Men det fanns ingen annan väg för henne att gå. Detta sätt att kräva pengar för att afghaner skulle få ut sina betyg är satt i system.

Efter några månader gav hon med sig och betalade för sina betyg. Tillslut hamnade hon på en privat akutklinik där hon fick en timtjänst och jobbade under fyra år. Men den privata kliniken gav ingen pensionsavsättning, ingen försäkring eller andra förmåner man får på ett statligt sjukhus. En utbildning inom filmproduktion och fotografi lockar, och efter denna startar Fariba sin egen filmproduktion.

Hotad av religiösa fanatiker

2005 började allt fler afghaner flytta hem från grannländerna till ett Afghanistan där Talibanerna blivit bortplockade från makten. Faribas familj började längta hemåt och de gjorde som hundratusentals andra afghaner och flyttade tillbaka till sitt hemland. Tillbaka i sitt hemland fick Fariba utbildningsuppdrag via ett europeiskt projekt, finanserat av bland annat Tyskland och Italien, där syftet var att utbilda kvinnor inom film och fotografi. Samtidigt gjorde hon dokumentärfilmer och även spelfilmer på sin fritid.

Dokumentären ”Paper boats” handlar om hur afghanska kvinnor haft det tufft i olika perioder. Filmen rörde upp känslor bland religiösa fanatiker.

– I Kabul var det inget besvär. Men i Mazar Al Sharif, där filmen skulle visas på en festival, blev det protester. Affischer revs ner och festivalen hotades. Sen fick jag också börja motta hot

Tillslut kunde hon inte röra sig utanför staden. Hon kunde inte göra vad hon ville. Bilar förföljde henne och hennes familj blev allt mer orolig och uppmanade henne att lämna landet.

Resan till Sverige

Några månader senare befann hon sig i Grekland i ett flyktingläger. Återigen en andra klassens invånare utan en trygg plats i tillvaron. I lägret träffade hon några landsmän som hade bestämt sig för att åka till Sverige. Fariba tyckte att det lät som en bra idé och beslutade sig för att göra samma resa.
– Det var så fint när jag kom hit, säger hon och skiner uppt. Det var försommar och långa, ljusa nätter var väldigt ovant för mig. Men det kändes väldigt bra att befinna sig på en säker plats.

Väl på plats i Norrbotten träffade hon sin man, en landsman från Afghanistan som hon stött på i sitt filmskapande i Afghanistan men som hon inte visste också gjort samma resa till Sverige.

Hon lärde sig svenska snabbt via SFI och Komvux och saknar nu bara steg tre i svenska som andraspråk för att kunna få göra kunskapstestet som krävs för att få jobba som sjuksköterska i Sverige.

Men hon drömmer också om att göra fler dokumentärfilmer. Innan hon började på banken jobbade hon två månader på Solanderskolan i Piteå, där hon träffat andra flyktingar som inspirerat henne till filmidéer.

– Jag har många idéer, men jag behöver lite utrustning. Jag har dock förstått att det är svårt att livnära sig på film i Sverige.

Sjuksköterska, filmskapare och nu på bankkontor. Nu då hon är på en plats där hon slutligen kan tillåta sig att drömma undrar jag just det, vad är det hon drömmer om?

– Jag vill ge mina son alla chanser han kan få. Och då måste jag arbeta först. Det känns inte bra att vara beroende av socialtjänsten. Man måste arbeta först, sen kan man drömma.

Gun Wedin är mycket glad över Faribas insatser för Sparbanken Nord och ser många fördelar för banken och personalen.

– Det är förstås positivt för den person som får möjlighet att lära sig ett arbete och utöka sitt nätverk under 6-12 mån, men det är minst lika bra för oss i den befintliga personalen. Jag påstår att det är bästa sättet att jobba med mångfald, då också vi utökar våra referensramar och lär oss nya saker.

Text och foto: Henrik Örtenvik